Whipemyeyes

Hej, jag har en till blogg som är mer aktiv än den här. Kommer fortfarande uppdatera här ibland med nya saker. Men för er som känner mig och vill läsa den andra bloggen så får ni be om lösen och användarnamn för den bloggen är låst.

Känner mig som förstesoldat i ett krig.
Jag barrikerar mig med vapen och skydd, men lik förbannat står jag först i kön för döden.
Jag önskar att Idioti och dumhet var ett inslag som aldrig inträffat i mitt liv.
Meningen är väl att det aldrig ska inträffa.
3 dagar och kriget är i full gång.
2 månader och ni vågar inte stå för era åsikter.
4 timmar och du lyser med din frånvaro som om du tror det hjälper dig.

Ni kastade första stenen, ni är faktiskt utan skam.
Ni sköt första skotten, ni skrattar med hämnlyst i era ögon
Du, du slängde första bomben, men du vågar inte kasta nästa...

Men vet ni vad, "Dra åt  helvete!"
(klyschigt va men ibland passar äckligt klyschigt meningar in!)
*passar även på att räcka ut tungan* !

Tråkiga pms barn intresserar mig inte, fuck off and diiiieee! :]

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/36248/whipemyeyes?claim=qbd4k6sqj8w">Följ min blogg med bloglovin</a>

Jag har inget övers för er, ni 2. Låt mig visa hur jag känner för er med hjälp av ett självpoträtt på mig!

Detta är ingen rip-off.

Med ögon fyllda av något som kallas tårar ligger jag på rygg och biter ihop sanningen bakom blodiga läppar.
Jag tycker inte om sanningar, det biter ungefär lika hårt som jag biter på min underläpp.
Håller i om min teori om idioti eftersom jag gillar det.
Idioti är som små orgasmer då jag kan skratta åt er som felar.

Ingen är infallible, inte ens jag. Då och då kan jag också tala sanning, men det är under ett tvång när en kniv ligger mot min strupe, eller när jag ligger på min dödsbädd och känner; "NI MÅSTE VETA DET HÄR!!!!!!!!"
Och när jag i ligger där på dödsbädden så virvlar enbart en tanke i mitt huvud. (och ja, jag skulle nog tro att jag faktiskt honestly tänker just så här) "W00T!?!"

Jag tror att vi ljuger (för vi gör det allihop!) enbart för att beskydda.

Detta är ingen rip-off.

Jag når inte fram till er, mina vänner.
Jag står bakom spegeln och ni bara ler, mina vänner.
Jag vill skrika men rummet är ljudisolerat,
Ni hör inget, mina vänner.

Jag har skrikt i flera timmar nu och ni hör inget. Ni ser mig inte och ni vill inte höra.
Livet fuckar sig totalt. Och jag biter mig i underläppen i hopp om att någon ska lägga märke til mig.
Jag försöker och biter, hårdare och hårdare. Till slut blöder min underläpp så mycket att jag inte känner något annat än järnsmak.

Jag vill nå fram,
jag vill inte stå bakom spegeln,
jag vill inte skrika mer för det gör så ont.

10 rivjärn i halsen och jag känner inte igen mig själv längre.


Jag vaknar ur tanken och ställer mig framför spegeln, vem det än är som syns i min spegelbild
så hånler hon åt mig. Skrattar, skriker och försöker nå fram, och HÅNLER.

(jag är 17 år, och jag vet inte ens vem jag är.)

En ungdomsdröm tappas och faller mot golvet som ett vinglas. Allt går i back och glaset blir helt.
Mina sagofigurer dansar, dansar, dansar! Det är som ett harmoniskt klockspel. Du vet ett sådant klockspel där man lyfter på locket så dansar en ballerina till musiken som spelas. Det finns inga batterier i sådana spelmaskiner. Dom går tills man stänger locket eller tills ballerinans hjul rostar. Jag  kan fortfarande höra min melodi, från min ballerina, mina sagofigurer. Dom dansar fortfarande varje gång jag lyfter på locket.